Föga anade jag 1959, då St.Mikaels pojkarna bildades, att jag en dag skulle bli meddlem. Att St. Mikaels-pojkarna bildats i Kyrkslätt visste jag ganska snart efter starten. Helsingfors Scoutdistrikts styrelse, som jag då tillhörde, fick från förbundet en förfrågan om Kyrkslätt-kåren kunde anslutas till HSD. Distriktsyrelsen var tveksam och diskuterade frågan ingående. Kunde en kår utanför Helsingfors bli medlem, staden betalade bidrag till distriktet? Har en ”landsortskår” något gemensamt med kårerna i Helsingfors, vad slags utbyte kan man i Kyrkslätt tänkas få? Man disskuterade hit och dit, resultatet blev att kåren antogs som medlem och kom att höra till HSD ända tills Mellersta Nylands Scoutdistrikt bildades.
Så en vacker dag fann jag mig bosatt i Jorvas. Den växande ”gröna vågen” hade fört min växande familj ut från Helsingfors. Jag var då fortfarande kårchef för en kår i Helsingfors men den besvärliga vägen in till möterna var förstås mindre trevlig. När så H:son bad mej hjälpa till i St. Mikaels-pojkarna var jag till en början med utan någon befattning.
Hösten 1963 avgick jag från Helsingfors-kåren och blev medlem i St. Mikaels-pojkarna. Bristen på lämpliga samlingsutrymmen var då ett verkligt problem för en växande kår. Prästgården var platsen där kåren samlades. En egen ”lya” var förstås en dröm för en kår utan lokal. Prästgårdens gamla förfallna ladugård fanns ju där, den lockade med sina tjocka murar till att bli tagen i bruk. Vi tog oss en nogrann titt på ”eländet” och fann det mödan värt att börja jobba med iståndsättandet. H:son ordnade med det behövliga lovet och sedan började vi kärra ut nedfallna mellentak och koks-stybb m.m. skräp. Pojkarna var svarta som negrer i ansiktet efter många timmars jobb. Men skräpet kom ut och inredningsarbetet kom igång. Den första värmekällan i Lyan, en oljekamin, monterades på den plats där den öppna spisen nu är. Mellantaket kom på plats, väggarna målades, och så kunde lyan tas i bruk. Men jobbet förtsatte. Möbler snickrades, nya rum togs i bruk. År efter år fortsatte arbetet. När man så här många år efteråt tänker över verksamheten då när talkoarbetet var som mest intensivt, får jag en känsla av att det var för mycket jobbande och för lite lek. Med andra ord, scoutingen krävde för mycket och gav för litet, med en nedgång i medlemsantalet som resultat. Men många upskattade att få vara med om att ”jobba” på Lyan, nya medlemmar strömmade till och kåren blev större. 25 år är en lång tid i en kårs historia, många pojkar har hunnit passera genom kårens rullar och de första kullarna i kåren har redan sina barn i scoutåldern. Många av kårens ledare har jobbat med i många år, har varit med om att planera och genomföra tävlingar och läger och annan scoutverksamhet. Det känns jobbigt och stressigt ibland, men jag tror att det är mödan värt. Samtidigt som jag lyckönskar kåren till sitt första kvartsekel, tillönskar jag kårens ledare hälsa och krafter att föra scoutarbetet i kåren vidare.
Frille Karlstedt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar